Primark- himmel och/eller helvete!?

SARA:

Jag och Bella har liksom missat/inte brytt oss så mycket om denna föreetelse. Men idag var det dags: Primark. Gäst-Sofia hade klasskompisar som varit där och när de sjukt nöjda visade upp sina fynd för oss igår så kände vi att ett studiebesök var på sin plats. Det var lätt som en plätt att hitta, gött för mig. Och det var heller aldrig några tvivel om att vi var på rätt väg när vi spatserade Oxford Street upp, vi mötte hela tiden folk som kånkade på stora och små Primark-kassar.

Primark är alltså ett jättestort och galet billigt varuhus. Och vad ska man jämföra detta varuhus med? Tjaaa....jag vet inte... Som Ge-kås fast flashigare och snyggare kanske. Som ett riktigt varuhus.

Det var helt enkelt självbehärskning som gällde. Annars hade det lätt åkt med skapligt mycket grejer hem. Några par skor för 2 pund stycket (1 pund är ca. 11-12 kr), lite linnen, en randig klänning osv osv...

Dagens fynd:



Ja, av någon anledning kunde jag inte köpa en eller två såna här hårband. Det minsta som fanns var 10-pack. Men det var 10-pack till det facila priset av 1 pund, så det fick gå.

Bella och Sofia begav sig efter Primark-besöket mot nya mål, medan jag tog en lugn ensam-eftermiddag. Jag promenerade Oxford Street neråt igen i solskenet och motstod konstigt nog frestelsen att köpa en "belgian waffle" med Nutella på i det där våffelståndet som det alltid luktar gudomligt om. Däremot kilade jag in i alla skoaffärer för att försöka bestämma mig för vilka sneakers som är de rätta för mig. Helst inte för dyra, helst väldigt färgglada. Det finns väldigt mycket färgglada sneakers i London... Beslutsångesten var total så jag lade ner.

Efter en sisådär två timmar i solen begav jag mig hemåt igen. Jag hade knappt hunnit innanför ytterdörren innan det knackade!! Det knackar aldrig på våran dörr! Jag öppnade ICKE! Hur skulle jag kunna veta vem som stod där utanför?
"Fan att jag är den enda som bor på nedervåningen".
Den som stod där utanför dörren gav tydligen inte upp, utan knackade igen. Missnöjt gick jag och pytteöppnade dörren. Jaha, tv-licensgubbar finns i England också. Jag kunde nöjt upplysa honom om att jag inte har någon tv, men att polackerna har. (Fast jag uttryckte mig lite finare). Jag skickade glatt upp honom till våra icke engelsk-talande flatmates. Han var där ett bra tag och jag undrar fortfarande nyfiket hur det hela slutade. När jag tjuvlyssnade nånstans där i mitten av samtalet gick det inte så värst bra för nån av dem.

Förresten, måste man betala tv-licens om man har dator? Hur som helst så fick jag panik när jag kom på att licens-gubben kanske ville veta om jag hade dator efter att han pratat med polackerna. Såhär ser min byrå ut i vanliga fall:




Men för säkerhets skull hivade jag högtalarna i garderoben och datorn under kudden medan tv-licensen befann sig hos oss:



Det var allt för idag mina vänner. I morgon börjar en ny dansvecka och vi inleder med balett och jazz för mig, balett och street för Bella.

Därför ska jag ladda med att äta choklad och titta på film nu:)

Xoxo!