15 april

SARA:

MUSIKALRECENSIONERNA:


A man of no importance:

Detta var första föreställningen jag såg i London denna veckan. Jag och Mattiaz var på en liten teater, The Arts Theatre och såg denna lilla uppsättning.

Föreställningen: Handlar om Alfie Byrne, en man som jobbar som konduktör på bussen någonstans på Irland men mest av allt brinner för sin teatergrupp St. Imelda players, som repeterar varje vecka i byns kyrka. De har nu har bestämt sig för att göra Oscar Wilde´s pjäs Salome, men får slåss för detta inför den konservativa irländska prästen.

Alfie bor tillsammans med sin syster Lily, som har lovat att hon ska ta hand om honom tills han hittar en flicka att gifta sig med. Problemet är bara att Alfie inte tycker om flickor, utan i stället är kär i en ung kille i sin teaterensemble...

Föreställningen är skriven av Stephen Flaherty (musik) och Lynn Ahrens (text) och bygger på en book av Terrence Mc Nally.

Ensemble: Var liten, men väldigt duktig. Många bra röster. Paul Clarkson som spelade Alfie, var fantastiskt bra. Joanna Nevin som spelade hans syster Lily, var grym skådespelerska men tyvärr inte lika duktig sångmässigt.
Plus: "Streets of Dublin". En låt som Mattiaz gjorde så jag fick upp ögonen för för några år sedan. Helt fantastisk, och det var grymt att få höra och se den live.
Minus: Irländskan. Den var svår att följa med i, både i sången och i dialogen.

Slutgiltigt omdöme: Välspelad, fin föreställning men svår att hänga med i. 3,5 av 5 toasts!



Chicago:

Jag hade längtat efter denna föreställning sen innan jag flyttade till London, för jag visste att Ruthie Henshall skulle vara med! Min musikalälskling over all! Så jag, Mattiaz och Danne var och såg den tillsammans på Cambridge theatre.

Föreställningen: Är en satir över rättssystemet och uttrycket "criminal celebrity". Vi har Velma Kelly, dömd och berömd för att ha mördat både sin make och sin syster när hon hittade dem i sängen tillsammans. Och så har vi Roxie Hart, som mördade sin älskare. Eftersom Velma nyss blivit mediavärldens "top-murder-of-the-week" är hon inte glad över att behöva slåss om rampljuset med Roxie som inte bara själ rampljuset utan också Velmas advokat.

John Kander skrev musiken till musikalen och Fred Ebb gjorde texten.

Ensemble: Ja, Ruthie var ju med. Det räcker så.
Plus: Ruthie.
Minus: Faktiskt inget jag kan komma på.
Slutgiltigt ömdöme: Snygg föreställning med sjukt snygga dansnummer (Fosse!! Det var inte hans originalkoreografi men "koreograferat i hans anda"). Och så Ruthie Henshall. 4 av 5 toasts!



Avenue Q:

Ända sedan jag visade "Internet is for porn" för Danne, så har han velat se denna knäppa musikal, så det gjorde vi en kväll på Gielgud Theatre. Jag tror aldrig han har skrattat så mycket som den kvällen.

Föreställningen:Handlar om ett gäng unga människor som bor på Avenue Q. Det är söta monstret Kate som drömmer om att öppna en egen monsterskola. Det är Trekkie, monstret som helst sitter hemma och tittar på porr på datorn. Nikki och Rod som bor ihop, Lucy the slut, Princeton, Christmas Eve, Gary Coleman och bad idea- björnarna. Karaktärerna är dockor, som sköts av skådespelarna.

Musikalen är skriven av Robert Lopez och Jeff Marx.

Ensemble: Sjukt duktiga. Flera av dem skötte två dockor var, med helt olika karaktärer och röster och växlade mellan dessa som ingenting. Framför allt gillade jag Cassidy Janson (Kate/Lucy the slut) och Tom Parsons (Nicky/Trekkie Monster/Bear). Kanske alla mest Tom faktiskt, han var så galet skicklig på att växla röst och karaktär.
Plus: Alla barnförbjudna roliga låtar. De har verkligen vågat ta ut svängarna. Det finns en anledning till att föreställningen inte är rekommenderad för barn... "Grab your dick and doubleclick for porn, porn, porn..."
Minus: Att vi satt lite, lite för långt bak.
Slutgiltigt ömdöme: 4,5 av 5 toasts. Grymt!!



Oliver:

Jag och Mattiaz blev sugan på att gå på musikal en dag. Mattiaz kollade runt på alla möjliga men hittade inget. Som sista försök gick vi till Theatre Royal, Drury Lane och där fick vi napp, så det blev en helkväll med Oliver Twist.

Föreställningen: Handlar om föräldralösa Oliver (bygger på boken om Oliver Twist)
Ensemble: Ungar, överallt!
Plus: Att Kerry Ellis, en annan av mina musikalälsklingar, var med!! Barnenesemblen var söt och väääldigt duktig. Man blir ju nästan lite less på att de är typ 9 år och tokgrymma...
Minus: Slutet. Det var som att luften gått ur regissör/koreograf/inte vet jag och så sa det bara "poff" så var det över.
Slutgiltigt ömdöme: Imponerande med alla barn, kul att ha sett men kanske inte nåt jag behöver se igen. 2,5 av 5 toats.



Mamma Mia:

Pappa kom ju och hälsade på. Vilken musikal skulle jag ta med honom på? Valet var inte speciellt svårt.

Föreställningen: Handlar om Sophie och hennes mamma som bor på en ö i Grekland. Sophie ska gifta sig, och vill att hennes pappa ska lämna över henne. Problemet är bara att hon inte vet vem hennes pappa är. Efter att ha läst sin mammas gamla dagbok har hon tre olika kandidater. Så hon skickar ut bröllopsinbjudningar till alla tre och hoppas på att det löser sig...

Vi vet väl alla vilka som har skrivit musikalen. Och boken som musikalen bygger på är skriven av Catherine Johnson.

Ensemble: Lite för dålig rent dansmässigt. Det var ingen "ren" ensemble på dansfronten. De som spelade de tre potentiella papporna (Paul Ryan, Anthony Topham, Norman Bowman) var riktigt bra.
Plus: Grymt duktig kille som "Pepper". Den fantastiska musiken såklart! Den lever ju verkligen på sin musik. Och att se den med en sjukt lycklig pappa.
Minus: Dansen.
Slutgiltigt ömdöme: En föreställning som man inte kan låta bli att bli glad av. 4 av 5 toasts.



We will rock you:

Eftersom Mattiaz jobbar på Dominion där WWRY spelar så kunde han fixa biljett till mig. Så i tisdags åkte jag bort till Tottenham Court Road och satt på parkettbiljett och avnjöt denna musikal byggd på Queen-låtar.

Föreställningen: Det är framtid, det finns ingen musik och inga instrument. Det enda som finns är Gaga-folket. Som tycker precis likadant, ser ut precis likadant och gör precis likadant. Men så finns Galileo Figaro och Scaramouche, inte som alla andra. Deras uppdrag är att hitta musiken och föra den tillbaka till världen. På sin färd möter de bland annat "the bohemians", Killer Queen, Meat och Pop...
Ensemble: Tight som fasen i alla nummer. Det var understudys på några av rollerna. Bl.a gjordes Galileo av Richard Woodford. Killer Queen (Mazz Murray) hade kunnat sjunga utan mick med den rösten hon hade och ändå hörts ändå...
Plus: SNYGGA nummer. Dansarna hade till och med händerna exakt likadant (ja, jag är dansskadad). Grymma sångare. Såklart den påkostade och coola scenografin. Små fyndiga grejer, som att när Scaramouche, Galileo och Pop är ute och åker motorcykel så möter de Chitty chitty bang bang där i luften. "No-one but you" var ett toppennummer. Alla roliga nutidsreferenser.
Minus: Den sjukt höga ljudvolymen som gjorde att jag fick stoppa papper i öronen. Sen tycker jag att de inte alltid matchat låtarna så bra till historien. (Mamma Mia t.ex som också hade färdigskrivna låtar, hade lyckats bättre med det). Vissa scener kändes lite långa.
Slutgiltigt ömdöme: En grym upplevelse. Den var precis sådär påkostad och maffig som jag förväntade mig. 4,5 av 5 toasts.

Dessa recensioner har nu tagit mig nästan två timmar att skriva. Tidsfördriv om inte annat. I eftermiddag blir det balett för Maggie och så min torsdagsfavvo: jazz med Fleur.