9 april

Sara: På allmän (min gudmor Kinnas) begäran kommer här ett blogg-gästinlägg från Saras pappa Staffan (eftersom jag vet att han ääälskar att skriva så finns risken att det tar en stund att läsa inlägget...) :

Javisst blir det så. Hallo, London Calling. Vilken häftig inledning, eller hur? En hälsning från ett sanslöst vårigt London och en miniberättelse om 3 härliga dagar här. Vilken tur att barna tar en ut i världa, som vi säger i Kind. Let´s roll:
Anlände Stansted i onsdags lunch, tåg till Liverpool Street Station, och där var det, tyckte jag som älskar romantiska komedier, precis som i en sådan film. Tänk er kameran uppe i taket (om det finns något) följande en lätt handikappad, lite vilsen snart 60-årig man, vaggandes framåt i folkhopen, letande efter sin mötande dotter. Sökande, flackande blick som skiner upp när hon står där, på andra sidan gaten, vinkande. Härligt! Men hur faen tar man sig dit. Grinden tar inte biljetten!? Jodå, till slut. Kram. Äventyret börjar och så våldsamt skönt när man märker att hon kan allt. Köpa biljett, zon 1 å 2, här går vi lille pappsen, hit skall vi, så här gör vi. Att barn kan bli så vuxna och veta allt! Bara att luta sig bakåt och glida med. Mot Streatham i södra London, tunnelbana och buss, till Saras (Och Bellas) boende. Och vilket boende. Ganska litet, trångt i trappan upp, typiskt engelskt. Lite snett och vint. Alltnog, efter lite mat skulle vi in till stan igen, men ett toalettbesök var nödvändigt. Och då började problemen. Skall först förklara mitt handikapp: Ett sargat knä kan inte böjas ordentligt varför många elementära aktioner blir svåra att utföra. Som att sätta sig på en arkitektoniskt omöjlig toalett, även den typiskt engelsk. Måste sträcka ut benet när jag sitter (Vilket kul ämne förresten) men då var det en trappa i vägen. Så vad göra, jo, sitta på tvären på en redan för liten stol, med tillhörande kraftigt förändrade rörelsemönster under akten. Prova själv! Jodå, det går. Alltnog, efter en bit mat var det dags för kvällens/resans höjdpunkt. (En av dom säger jag nu) "Mamma Mia" på Prince of Wales Theatre. Säger bara med en på området novis ögon: Vilken upplevelse!!! Sångerna, skådisarna, stämningen, intrigen, man fattade det mesta, allt, allt, allt!!! Något tagna av upplevelsen landade vi så småningom i Streatham igen för en god natts sömn.
Dag 2: In till stan, superkaffe på Starbucks, rundvandring där vi följde en bok jag fått av Sara för några år sedan ("30 walks in London")och då hamnade vi på en höjdare, tror Sara också hade utbyte. En rundvandring på CWR, Cabinet War Rooms, ett ganska nytt museum där man byggt upp krigskabinettet från 2:a världskriget. Fantastiskt för en av kriget mycket intresserad person. Därefter blev det Covent Garden, thaimat på Wagamama, en underbar öl i solen på en uteservering, beskådande av en danslektion på Sara skola, Pineapples,(Vilket tempo, så jävla trångt, så mycket folk, så dålig luft, vilken sanslös entusiasm, vilken kondis man måste ha, bara uppvärmningen var som en hel försäsongsträning med Uddebo GoIF i division sex) och sedan tillbaka till vårt boende där pappa Staffan inte hade svårt att somna efter en dags gående och stående.
Dag 3: (Än så länge) Kände att det behövdes en uppfräschning så här mitt i trippen. Då började hygienhelvetet igen. Rakning. I England finns det en kran för varmt och en för kallt vatten. Innan rakvattnet var klart hade en evighet försvunnit. Så spegeln. När jag skulle sätta hyveln på kinden fanns där inget huvud. I spegeln alltså. Finns det inga engelsmän längre än 1.70. Gled ner med mitt onda knä och fick faktiskt bort det mesta av stubben. Sedan var det duschen. Väl i badkaret fick jag efter många om och men till en hygglig temperatur på duschvattnet, men hur f-n få vattnet från kranen till duschen. Omöjligt. Sara fick rycka in och medelst tänderna lyfta på den lilla knappen som styrde vattnet. Kanon, äntligen. Men så, slangen med vattnet räckte inte. Återigen för folk under 1.70, så bara att gå ner i pensionärsspagat, snabbt fixa tvagningen och avsluta denna dramatiska renhållningsstund. Sedan ut på stan igen. Ny rundvandring enligt boken, nu i Soho, Rubriken "Movies, murder and the macabre" (Igår var det "The performance of power"), vidare till Oxford Street för promenad, Starbucks, belgisk superwåffla med kemisk grädde och kemiskt sylt, jävligt gott i alla fall, besök på Primarks,(GK släng dig i väggen vad gäller kläder), mat på Pret och en fantastisk bussresa, jo vi skippade tunnelbanan, från Oxford Street till Streatham. Vi såg hela London, nästan, ovan jord.
Och där är vi nu. Strax lite mat ute, sedan karaokekväll på den lokala puben, kanske en öl också, (Ta bort kanske), och sedan är det hem i morgon. Till vardagen som man snart är inne i. Men vilka underbara dagar jag haft tillsammans med äldsta dottern och eftersom det här blogginlägget blev ganska långt, avslutar jag väl i lite romantisk romanstil: "Jag skall aldrig glömma dagarna i London med min Sara".
Hälsar
pappa Staffan

Sara här igen: Ja, jag sa ju att det skulle bli långt. Lite bilder från dagarna:



Här har pappa fått upp sin promenad-bok och vi ska påbörja "Cabinet, War, Rooms"




Han kämpade tappert med pinnarna på Wagamama




Såhär kanske..?




Lite öl i Covent Garden




Starbucks Caramel-latte ("rena snasket") och en belgisk våffla på Oxford Street.

Xoxo!