17 april

SARA:

Jag kom på innan idag att Bella ska ju flyga till London. Alltså, jaja det har jag vetat hela tiden och det vore ju lite konstigt att tro att hon tog sig hit på nåt annat sätt, men ni vet vulkanen och molnet och den där skiten. Idag sa de i tunnelbanan att man ska räkna med att flygplatserna i England är avstängda till onsdag. Jag tycker det räcker med 10 dagars ensamhet för min del... Nu hoppas jag att Bella kommer som planerat så jag kan få prata lite. Mattiaz blev ju typ dödligt sjuk lagom tills att Bella åkte också, så honom har jag inte sett skymten av, förutom när jag var ädel och letade mig ut till Honor oak park förra lördagen med mat och lite medicin till honom.

Jag pratar ganska mycket med Nemo nu för tiden, då har det kanske gått lite långt... Vi tycker om att titta på film också, jag och min lille orangea vän:


Annars borde det ju inte vara så svårt att få prata lite svenska, om man bara vill. Det händer nämligen inte alltför sällan att man hör svenska här i London:

Som vanligt i Brixton idag tog jag rulltrappan ner på stationen för att komma till tunnelbaneperrongen på väg in till stan. Jag stod bakom två killar av afrikanskt(?) ursprung. De såg ut ungefär som han Muhammed Mustafa/Mustafa Mohammed (äh, jag vet inte i vilket ordning hans namn kommer, men han är svensk och springer jäkligt fort). Dessa killar mumlade och muttrade för sig själva hela rulltrappan ner. Det lät ganska roligt och jag funderade lite på vilket språk det var, men eftersom afrikanska (?) språk inte är min starka sida la jag ner ganska snabbt. Samma killar mötte upp en tredje kille precis nedanför rulltrappan och de hade alla tre väldigt svårt för att flytta på sig, "sega karlar" tänkte jag. Men på tunnelbanan kom vi till slut. När vi rullat iväg hör jag svenska någonstans. "Hoppsan", tänker jag, även om det som sagt inte är helt ovanligt att höra svenska eller något annat nordiskt språk talas i England, framför allt inte på helgerna. Men det brukar oftast vara inne i stan runt typ Oxford Street och inte ute i Brixton! Jag ser mig lite diskret omkring för att lokalisera var det kommer ifrån. Minsann, är det inte Mustafa-killarna som sitter där och pratar svenska helt plötsligt efter att ha pratat först nåt odefinierbart, sedan engelska och nu helt plötsligt gick de över till svenska. Den ena skulle troligtvis ut på någon form av dejt, och fick användbara tips av de två andra:
"Asså mannen, du måste betala. Även om det kostar 300 spänn. Då får du respekt, du vet, hon vill ha dig". Underhållning på hög nivå. Jag hade gärna lagt mig i diskussionen och pratat lite med killarna som verkade väldigt trevliga, men så kom jag på att jag är ju svensk jag med, så som seden bjuder höll jag mig tyst kvar på min kant.

Och när jag var på "We will rock you" nu i veckan hade jag två svenskar framför mig, enligt min bedömning en mamma och hennes dotter, modell Stockholms överklass. Dottern: "Vilka bra platser vi fick mamma". Mamman (skeptiskt): "Ja, nu får man ju bara hoppas att den här...showen är bra också".
Gah! Showen, det är musikal för satan! Och den är nog inne på sitt åttonde år på en av de största teatrarna för att den är så dålig... Men även denna gången var jag tyst. Eller, jag pratade med det trevliga amerikanska paret jag hade brevid mig istället.

För övrigt är det ju helg ja. Ni vet vad det betyder: KAKOR. Denna helgen provar jag Belgian triple chocolate cookies. Mmmm...

Idag var förresten första dagen jag gick utan jacka på stan. I kortärmat! Nice:)

Trevlig lördag på er!

Xoxo!